Fiction is for boring people...

Jag orkar inte skriva mera om Montreal idag heller. Det närmaste montreal jag kommer just nu är två äldre människor, en man jag hälsat på och en kvinna jag har hört rösten av. Hr och Fr Ouimet hoppas jag att det är. Annars är det två andra quebecaner som har hamnat i min lägenhet. Men jag tror att det är Sandras mor och far.

Idag har jag varit trött. Mycket mycket trött. Mest pågrund av lite sömn inatt.
Vi tar det från början.

I lördags märkte jag att jag hade fått ett brev från Taxipost, ett företag som levererar saker La Poste (uttalas Posten) inte orkar ta hand om. Dom hade fått min theremin jag beställde för ett tag sedan. Så jag var tvungen att antingen ringa dit och boka ett nytt möte, men ingen svarade på varken den engelska eller franska linjen. Så jag tar mig långt långt långt ut i belgiska läskiga förorter där det ALLTID regnar (Jag lovar!!). Sedan tog jag mig in under en mystisk bro och tillslut hittade jag in på Taxipostkontoret där jag fick ut mitt paket.

Väl hemma börjar byggnadsprocessen, ca 300 kretsar som skall lödas fast, det innebär att det tar ett tag.
Igår gjorde jag ca 130 kretsar, sedan får vi se om jag fixar resten idag eller om jag väntar till senare.

I skolan denna vecka är det researchvecka vilket betyder att vi måste analysera allt vi gör och hitta på nya sätt att göra det. Det är svårt men kul.

På torsdag åker jag hem för att på fredag närvara på Morfars begravning. Helt olikt resten av min släkt har jag inte nämnt detta bortfall i bloggen. Varför vet jag inte. Jag känner att det strider lite mot min bloggstil att blogga om döden...

Nu väntar en godare middag.
Vi höres Nilslovers!!

Hursomhelst, nu väntar en god måltid; ris, sötsursås och tonfisk.

Saturday night fever

Ok, tillbaka i affären. Stariz bloggar på svenska igen.
Det vore ju synd om jag tappar mitt fina kunnande i det ädla fosterlandsbrölandet.

Hursomhelst så började dagen hur lungt som helst med ett bad, några avsnitt Oz och ett storkok pasta med tomatsås. Jag städade lite och diskade, och kände mig som en riktig hemmafru. Sandra var någonstans jag visste inte riktigt var just då.

Sen hör jag ett gneekande, ungefär som en arg katt i regnet som vill bli insläppt. Det var dörrklockan med tillhörande Sandra tre trappor ner som ville ha bärhjälp. Hurra tänkte jag, hon har varit på IKEA och köpt en soffa eller på loppmarknad och köpt ett flipperspel.

Undertäcknad flyyger ner för trapporna och möter något som nästan såg ut som sandra, om sandra hade blivit påkörd av en bilaffär så att säga.

Soffan och flipperspelet var i själva verket en liten påse på ca 1 kilo som jag skulle bära upp, samtidigt som jag fick dra upp den lilla klena sandra.

Efter att jag tryckt i henne mat så bar det iväg till sjukhuset. (Jag skall byta namn på bloggen till Stariz sjukhusblog). Denna gång var det St Pierre sjukhuset vid Porte De Hal.
Ett stort och obegripligt sjukhus som var omöjligt att hitta ingången till. Sen när jag och sandra som vid detta laget var nära döden äntligen hittar skyltar mot akuten så var det in i en mycket mycket obehaglig gränd där vi inte alls hittade någon akut utan bara en obehaglig dörr med skylten "Morgue". Sandra tyckte att det var bra nog och satte sig och väntade. Jag drog henne till akuten där hon tömdes på blod och förgäves försökte charma läkare. Medans vi väntade på provsvaren så gick vi till kvaterspubben och drack varm choklad.

Kvarterspubben skulle kunnat låna skylten där det stod "Morgue" och behållt sin trovärdighet.

Väl tillbaka på akutens inre vänthall så ser vi flera liv passera revy, flera nyblivna pappor hurra i korridoren och en massa olika sjukdomar.
Roligast är inte rätt ord, men det första ordet som dyker upp när man beskriver situationen när två ambulansförare kommer in med en bår med en massa filtar och en väska på. Skulle det inte vara för att allt luktade bajs skulle jag misstänka att ambulansförarna var galna. Sen hör jag ett bekant läte och tänker, NEJ! dom har tagit min far!!!

Han snarkade minnsann exakt likadant som min kära far.
Ambulansförarna klarade ioförsig att kasta runt honom och hans saker (som var praktiskt fastknutna på honom) utan att han vaknade. Sen kom tre poliser och tömmde hans väskor och försökte väcka honom, utan resultat.

Efter detta beslöt jag mig för att lämna Sandra, hon var i trygga händer.

Nu spenderar jag resten av lördagkvällen med glass, saft och Oz.
Precis som det är tänkt att lördagkvällar skall spenderas.