Saturday night fever

Ok, tillbaka i affären. Stariz bloggar på svenska igen.
Det vore ju synd om jag tappar mitt fina kunnande i det ädla fosterlandsbrölandet.

Hursomhelst så började dagen hur lungt som helst med ett bad, några avsnitt Oz och ett storkok pasta med tomatsås. Jag städade lite och diskade, och kände mig som en riktig hemmafru. Sandra var någonstans jag visste inte riktigt var just då.

Sen hör jag ett gneekande, ungefär som en arg katt i regnet som vill bli insläppt. Det var dörrklockan med tillhörande Sandra tre trappor ner som ville ha bärhjälp. Hurra tänkte jag, hon har varit på IKEA och köpt en soffa eller på loppmarknad och köpt ett flipperspel.

Undertäcknad flyyger ner för trapporna och möter något som nästan såg ut som sandra, om sandra hade blivit påkörd av en bilaffär så att säga.

Soffan och flipperspelet var i själva verket en liten påse på ca 1 kilo som jag skulle bära upp, samtidigt som jag fick dra upp den lilla klena sandra.

Efter att jag tryckt i henne mat så bar det iväg till sjukhuset. (Jag skall byta namn på bloggen till Stariz sjukhusblog). Denna gång var det St Pierre sjukhuset vid Porte De Hal.
Ett stort och obegripligt sjukhus som var omöjligt att hitta ingången till. Sen när jag och sandra som vid detta laget var nära döden äntligen hittar skyltar mot akuten så var det in i en mycket mycket obehaglig gränd där vi inte alls hittade någon akut utan bara en obehaglig dörr med skylten "Morgue". Sandra tyckte att det var bra nog och satte sig och väntade. Jag drog henne till akuten där hon tömdes på blod och förgäves försökte charma läkare. Medans vi väntade på provsvaren så gick vi till kvaterspubben och drack varm choklad.

Kvarterspubben skulle kunnat låna skylten där det stod "Morgue" och behållt sin trovärdighet.

Väl tillbaka på akutens inre vänthall så ser vi flera liv passera revy, flera nyblivna pappor hurra i korridoren och en massa olika sjukdomar.
Roligast är inte rätt ord, men det första ordet som dyker upp när man beskriver situationen när två ambulansförare kommer in med en bår med en massa filtar och en väska på. Skulle det inte vara för att allt luktade bajs skulle jag misstänka att ambulansförarna var galna. Sen hör jag ett bekant läte och tänker, NEJ! dom har tagit min far!!!

Han snarkade minnsann exakt likadant som min kära far.
Ambulansförarna klarade ioförsig att kasta runt honom och hans saker (som var praktiskt fastknutna på honom) utan att han vaknade. Sen kom tre poliser och tömmde hans väskor och försökte väcka honom, utan resultat.

Efter detta beslöt jag mig för att lämna Sandra, hon var i trygga händer.

Nu spenderar jag resten av lördagkvällen med glass, saft och Oz.
Precis som det är tänkt att lördagkvällar skall spenderas.