Five years - Stuck on my eyes

Five years är inte bara en väldans bra låt med David Bowie, det är även ett tidsbegrepp. Fem år är en ålder som kan visas med hela handen, alla fingrar.
Fem år är ungefärliga tiden för en popgrupps uppgång och fall.
Fem år är ungefär hur lång tid det tar att raka Chewbacca.

Men framför allt, fem år sedan IDAG.

Jag vaknade trött och nervös utan tandborste eller muskler hemma hos Roine Wesslander. Med mig har jag mor och far samt syster. Det var en avgörande dag, hur avgörande förstod jag inte riktigt för ens långt därefter.

Väl inne i den då läskigt stora cirkussalen så träffar jag John, känd från 9A. Vi sitter i ett hörn och snackar. Alla test gick väl lite sisådär och jag hade inget nummer att visa upp. Att sedan se någon norsk fjant i Glittertrikåer (Christer) göra helt omänskliga saker på en slak lina var läskigt. Att man så här i efterhand vet att han alltid gör omänskliga saker på en slak lina känns lugnande. Ännu mera lugnande är det att han har växt ur trikåerna och att alla paljetter troligtvis skulle falla av om han försökte ta på den.

En interview med ett stort BERG av kött var även det ganska skrämmande.
Den ända lugna stunden var i duschen efteråt när jag för första gången pratade med Elias. Samtalet gick ungefär såhär:

Tja
Läget?
Jorå, trött
Tror du att du kommer in?
Nä
Inte jag heller
Vi ses eventuellt i höst

Det var starten på en mycket lång vänskap, både med Chrille P och Elias. Men även med resten av ES123A.

Tanken har slagit mig, tänk om jag skulle bangat ur och inte sökt. Eller varit en snäll pojke och väntat ett år som min kära mor tyckte. Livet hade ju varit sämst.
Tur att jag tajmade in en liten trotsålder just då.
Tur att Anders Torbjörn Bergström gick emot Janne Roséns NEJ på min ansökan.
TACK BERGSTRÖM.

Hursomhelst, nu sitter jag här, fem år senare, brännsår på magen, axeln och ett ställe där solen inte skiner. Trött, lite lätt stressad inför personliga projektet och undrar om jag gjorde rätt.

KLART JAG HAR GJORT RÄTT!
Life RULES.

I vanliga fall brukar jag sluta bloggningar här. Men pga en lättare deppression så har jag inte kunnat blogga de senaste dagarna. Eller så är det mitt ego som säger att jag inte får blogga om mina nederlag.

Thereminbygget har gått seegt de senaste dagarna. Den gav inte ifrån sig några ljud. Så jag grabbade en multimeter och kollade spänningen lite här och där och strömmen följer inget mönster alls och jag blir bara förvirrad och ARG. (Tack mor för dessa gener.)

Men skam den som ger sig sa han som kammade flinten.

Jag har hittat en trevlig exprimentmusiker i Haag som tar emot min theremin och fixar den och sedan hjälper mig installera allt runt pålen, så jag är glad igen. Jag hoppas bara att detta inte blir allt för dyrt då jag då tvingas sälja reklamplatser i bloggen.

Jag vet inte om jag har bloggat om vad jag skall göra med en theremin. Jag förklarar det inte närmare nu men jag har blivit diagnostiserad som skvatt galen av Charlotte USA samtidigt som Benoit Escarmelle på skolan tycker att jag är ett geni!

I vanliga fall brukar jag sluta bloggen här, men idag skall jag se till så att jag eventuellt slår längdrekord.

Dagen i övrigt var ganska slapp. Musikteater första timmen där jag iförd pyamas utövar älgskog på Stinas nalle samtidigt som jag sjunger Kräm med Kent.
Detta gjorde jag fram till lunch då jag åt en rund macka med rostbiff, ost och mûsli.
Efter lunch var det dags för lite etnisk rännsten då skolan upptäckte att de hade flera stycken som var icke rasrena belgare.
Efter den etniska rännstenen hade jag påle då jag gjorde relativt bra ifrån mig.

När jag gick från pålen till skolans fina dator för att kolla min epostlåda så hittade jag inget mail från thereminkillen i haag (the man from okinawa) men jag hittade ett brev från Sven Norberg som innehöll bilder på Nyadal när Nyadal är som vackrast. Detta värme enormt och jag satt och myste till bilder från båtturen på Ångermanälven med Ådalen III från i sommras.

I vanliga fall brukar jag sluta blogga här, men idag är det en jubeleumsdag så jag skiter i om någon läser, men jag hoppas att folk slutar klaga.

Jag har laddat upp lite bilder på min Picasagrej. (KLICKA HÄR)
Där kan ni bland annat se thereminnen, mitt podium med min trummaskin, emillianos tatueringar på låren samt bilder från ESAC Beach.

ESAC beach är skolans parkeringsplats där vi numera hänger på lunchen i väntan på nya etniska rännstenar. Det är jättevarmt och soligt och alla är glada. Det är nästan som om vi vore en riktig familj.

Hursomhelst, nu skall jag se en DVD jag köpte idag (IN YOUR FACE PIRATBYRÅN!!!). Jean Michel Jarre. Musikens svar på Nisse Wärmegård sägs det. Eller iallafall säger alla mina lärare att jag är påväg att bli Cirkusens svar på honom. Jag hoppas att han är bra, annars gör jag ju bort mig.

PEACE OUT NILSLOVERS!
Kommentera gärna denna rekordlånga bloggning, det skulle hälla katten på min kvarn, då blir katten kanske inte glad men jag kanske bloggar igen.